puh

jag drömde inatt att jag lyckades simulera en hjärnblödning. det var hemskt för johannes skrek så högt, men det var en fruktansvärt avslappnande känsla att veta att jag inte behövde göra något mer. det är galet att drömma om sin egen död, för det går ju liksom inte. jag menar, det blir ju inte svart och tomt och inget mer utan det blir ju som en film, allt fortsätter ju ändå.