kommer jag någonsin kunna komma till insikt i hur de där varelserna fungerar. jag vill att vi ska vara mer lika, jag hatar folk som säger att vi kommer från olika planeter, för vi är väl från jorden? och det borde inte vara så svårt, jag kan inte förstå alls hur det ens KAN vara så svårt. men ärligt talat, jag har försökt på alla sätt och vis att närma mig de där varelserna. med stora ögon. med en leende mun. med hjärna. men det verkar liksom inte fungera. jag läste i en bok igår, citat "Jag tror att vi innerst inne är glada för att vi inte begriper oss på våra förhållanden. Det håller våra sinnen sysselsatta. Vi ska nog vara tacksamma för den enda sak i våra liv som gör att vi inte är totalt inriktade på att äta." slutcitat.
och jag vill verkligen kunna tänka så, vill verkligen, verkligen, verkligen! en dag kanske jag kan tänka så, men nu slår det ner mig. det slår ner mig totalt. jag förstår inte alls hur de tänker, hur de fungerar. för jag har inte lyckats få en enda på fall än. eller ja, min kära pappa, han föll och det sa inte klick. DET VAR EN JÄVLA ATOMBOMBSMÄLL ÖVER DET HELA!
han säger så min pappa, att ska han ha en tjej, så "åt helvete med kungens klick, det ska vara en rejäl jävla smäll som man inte reser sig från i första taget!"
så ska det ju vara! eller hur!!?? jag kanske inte ska gråta över spilld mjölk när jag är så ung, en dag faller nån för mig.
alltså nu ska ni inte tro att jag är självömkande, jag vet att ni som läser känner mig, och vet att jag har haft män runt mig hela mitt liv. det vet jag väl. men de som älskar mig av hela sitt hjärta? de som vill vara med mig för att jag är jag? de som ska älska mig för den jag är? de har jag inte hittat än. faktiskt. en dag gör jag ju det, det vet jag väl, men just nu är jag sjuk, sitter hemma alldeles själv. och då finns det tid att tänka en massa, och läsa så man börjar tänka, eller kolla på tv.
jag blir galen på en del av de där varelserna, jag har ett par som jag aldrig kommer bli klok på, (känns det som nu iaf) men även jag kanske kommer till insikt en dag. en av dem, han äger mitt hjärta mer än han någonsin kommer förstå, men som det ser ut nu kommer han aldrig förstå det, och aldrig göra rätt, utan bara såra hela mig. utan att antagligen ens veta om vad han gör.
men det kanske är så att jag gör fel, som ser dem som en grupp, och inte som individer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag önskar jag kunde svara på dina frågor och hjälpa dig hjärtat. men jag har fan ingen jävla aning jag heller!
det enda jag kan bidra med är att jag nog mer tror på det där med individer. försöker iaf tänka så själv, jag hoppas verkligen att det är så! annars tror jag att ja hoppar framför tåget...
Klart att det är individer. Tror på sätt och vis att det är för att man alltid ser folk genom ens egna ögon och hjärna och hjärta som de kan tyckas lika. Fast ens filter förändras förståss med tiden..
Jag tror att det på sätt och vis räcker med en grundlikhet som utgångspunkt. Det är så mycket som skapas i gemenskapen mellan två intresserade och kommunikativa personer. Förståelsen är omöjlig utan att man kan och vill vara öppna med varandra.
Det är om en person är sårande som det obegripliga är ett stort problem.
Och appropå citatet... Glöm för guds skull inte bort den irriterande detaljen att man måste andas hela tiden, och sova också för den delen, förutom att äta. Måsten måsten måsten, som det är skönt att bli distraherad ifrån.
Det kommer någon som faller pladask och som vill dela HELA erat vi med dig.
Kramar
/din händig
Skicka en kommentar